Recensioner av böcker om blandade ämnen

Boken "Modeslavar - Den globala jakten på billigare kläder" av Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom

I klädindustrin i Burma är den ordinarie arbetstiden 13 timmar om dagen, med en halvtimmes lunch och en kort rast på eftermiddagen. Fabrikerna anställer endast undantagsvis kvinnor över 30 och ännu mer sällan över 40. Unga flickor som vill jobba på fabrikerna lånar ett id-kort av en äldre kompis, när inspektörerna kommer och letar efter barnarbetare får de under 18 år två dagar ledigt. Arbetarna har blivit instruerade att säga att de jobbar 2 timmars övertid när inspektörerna kommer. Men i själva verket jobbar de ofta sju dagar i veckan. Minimilönen ligger på strax över 600 kronor i månaden och en lunch kostar 13 kronor. Det motsvarar att en svensk arbetare med 18 000 efter skatt skulle betala 400 kronor för en lunch.

Textilindustrins färger, impregneringsmedel och mögel- och flamskyddsmedel är ofta giftiga och ger upphov till utsläpp av nonylfenol, formaldehyd, bly, krom och kadmium. I Kina finns byar som är kända som cancerbyar, vilket de kinesiska myndigheterna bekräftade 2013.

I Bangladesh finns ett centrum för garverier i Hazaribag, där dör 9 av 10 arbetare innan de fyllt 50 år. 500 kilo kemikalier används för att framställa 250 kilo läder. Restprodukterna är 50 000 liter avloppsvatten och 600 kilo fast avfall. Vid garvning av läder används krom för att lädret inte ska ruttna. Kromet som används är så kallat trevärt krom, men kan förvandlas till sexvärt krom, vilket är förbjudet i EU, i konsumentprodukter som kommer i kontakt med huden. Sexvärt krom var också de utsläpp som Julia Roberts rollfigur kämpade mot i filmen Erin Brockovich.

Garnvingprocessen gör hudarna blå, den bruna färgen sprutas på efteråt för att få lädret att se naturligt ut.

Arbetskostnaderna utgör 1-3 procent av försäljningskostnaden så en tröja för 300 kronor skulle kosta 306 kronor om arbetarlönerna fördubblades och 312 kronor om de tredubblades.

Boken kom ut 2016.

"Den lilla svarta - Modeindustrins mörka baksida" av Gunilla Ander

1978 gick 8 procent av de svenska hushållens utgifter till köp av kläder och skor. 2012 hade siffran sjunkit till 4,6 procent.

De indiska bönderna vände sig till domstolen i Chennai med sina klagomål, domstolen bestämde att dammen i Orathuppalayam skulle stängas permanent, bara 5 år efter att den tagits i bruk. "Det fanns en cocktail av klor från blekningen och skadliga tungmetaller från färgernas pigment. Koppar, krom, zink, nickel, kadmium och bly. Helt enkelt alla de föroreningar som förknippas med textilindustrin. Azofärgämnen gav modeplaggen deras klara och starka färger, men när dessa släpptes ut i Noyyal dog fiskar och andra vattenlevande organismer. Hos människor orsakade de cancer och allergier. I dammen fanns stora mängder salt som använts som en hjälpkemikalie i färgprocessen, men som utsläppt i vatten och infiltrerad i jordar förändrar hela livsmiljön och gör att grödor inte vill växa. PH-värdena skiftade med de syror och baser som användes för att behandla och tvätta tygerna. Bland annat från den stora mängd olja och de klister som använts i processen. För att tvätta tygerna användes också rikligt med nonylfenoletoxilat, som i avloppsvattnet gav upphov till det giftiga och hormonstörande nonylfenol. I dammen fann man också resterna av bekämpningsmedel och fosfat från bomullsodlingarna." Ironiskt nog kunde männen som lämnat förgiftade jordar bakom sig hamna som arbetskraft i färgerier och blekerier som var källorna till utsläppen, i jakt på något vis att försörja familjen.

2003 vänder sig bönderna åter till High Court i Chennai och begärde att textilindustrins utsläpp skulle stoppas. Zero discharge, sådan rening fanns nämligen att få tag på. Med omvänd osmos skulle rent vatten bli processens slutresultat. I juli 2005 beordrade domtolen alla färgerier och blekerier i Tirupur att låta rena sina utsläpp till 100 procent. De som inte nådde noll procent skulle tvingas slå igen.

"När 2006 led mot sitt slut kom ett nytt ultimatum från High Court of Chennai. Inom sex månader måste den nya tekniken vara installerad överallt. När fabrikerna ändå slingrade sig fördes processen till nästa juridiska instans. 2009 fick färgerierna en skarp åthutning av Supreme Court of Chennai. Den här gången fick anläggningarna tre månaders respit för att uppnå zero liquid discharge. Avfallsvattnet skulle renas och återanvändas. Punkt slut. Men färgerierna hade vant sig vid domstolarnas tomma hot."

År 2009 lyckades exportörerna i Tirupur äntligen få bilda en egen administrativ zon, med nya geografiska gränser och skatteregler som var speciellt anpassade för dem.

"De tycker tekniken är för dyr och offrar miljön och vattnet. Det är billigare för fabriksägarna att muta myndigheter och korrupta politiker" säger den lokala kommunistledaren.

"Tolv timmar om dagen sitter de vid samma maskin och utför ett och samma arbetsmoment. Alla dagar i veckan utom söndag. Det blir en arbetvecka på 72 timmar.""Deras uppgifter är monotona och de byter sällan arbetsstation. Det är en viss söm på en framdel eller bakdel av ett plagg som del hela tiden syr.""Den yngsta systern gör allt för att tjäna så mycket som möjligt. Hon har valt det slitsamma ackordet och jobbar alltid 12 timmar. Men ändå når hon sällan över månadslönen 6000 rupies. Det är 750 kronor, med 72-timmars arbetsvecka."

Ibland lockas någon textilarbetare att köpa t.ex. en teve på lån, med ockerränta och snart sitter de fast i skuldfällan.

"Det finns en speciell diagnos för textilarbetare som har utvecklat svåra astmaliknande luftvägsproblem efter att ha exponerats för damm från bomullspartiklar. Vanligast är åkomman bland dem som jobbar med bomullsfibrerna innan de hunnit bli tråd. Sjukdomen kallas byssinosis," som är grekiska för vit tråd. "Ett vackert namn på en hemsk sjukdom som var ett utbrett fenomen i den industriella revolutionens Manchester. Även då orsakat av de våldsamma mängder damm som utvecklades då bomullen kardades och spanns. Lungsjukdomen var en bidragande faktor till att folk dog som flugor och att medelåldern bland Manchesters fabriksarbetare inte var högre än 27 år."

"Ett trick som används är dubbla uppsättningar stämpelkort. Ett fejkat kort med ett lagligt antal timmar finns till hands om kontrollanten visar sig."

Kedjorna lägger på mellan 150 och 400 procent på priset till konsument.

Boken kom ut 2016.