Lilium lancifolium växer vild i nordöstra Asien och Japan, där den också odlats som grönsak i mer än tusen år. Linnés lärjunge Carl Peter Thunberg beskrev arten under sin resa i Japan 1794. Tigerliljan kom till England 1804 och skapade stor uppståndelse där, med tigerliljan och andra östasiatiska liljor som grund skapades den asiatiska hybridgruppen. Till Skandinavien kom tigerliljan troligen på 1820-talet.

Den stora tigerliljan, Lilium lancifolium var splendens, och den fyllda tigerliljan, Lilium lancifolium var flore pleno, hittades i slutet på 1800-talet. Den gula tigerliljan Lilium lancifolium var flaviflorum hittades 1935.

Lilium lancifolium, tigerlilja påstås kunna bära på mosaikvirus utan att det syns på dem, virusresistensen är en styrka hos tigerliljan som kan innebära döden för andra liljor, om de blir smittade av viruset.

Den stora tigerliljan, Lilium lancifolium var splendens, har mörka, håriga stjälkar, något svängda blad, småludna knoppar och de bakåtböjda kronbladen är orangea med mörka fläckar. Den är triploid, alltså infertil, och kan inte bilda frön, däremot bildar den bulbiller, minilökar i bladvecken, där bladen sitter fast i stjälken. Bulbillerna trillar ner till marken och bildar rötter och blad under de kommande åren. Eftersom förökningen sker vegetativt vidareförs föräldraplantans eventuella virus till bulbillerna.

Den gula tigerliljan Lilium lancifolium var flaviflorum, är diploid, fertil, och flitigt använd i liljeförädlingen.

Lilium lancifolium hette tidigare Lilium tigrinum och namnet lever kvar i Tiger-hybridgruppen.